....
Stockholmsresan vart lyckad trots kryckor.
Konserten var lätt bästa jag varit på, han är en otrolig live artist, nog för att han e jävligt bra på skiva också.
Sitter och lyssnar på en av låtarna som spelades på H's begravning (en av mina kusiner)
och känner att just nu är allting för jobbigt.
Livet, umgänget, kryckjävlarna, to.m hästarna.
Orkar inte mer och vill bara fly så långt de bara går.
Men se de går inte för man kommer inte särskilt långt på kryckor.
Känns som om jag glider ifrån de jag brukar umgås med sedan jag blev skadad...som om ja inte längre duger att umgås med...men vad vet jag. kanske är som jag inbillar mig eller så var de bara en ursäkt för dom.
VILL INTE MER!.
så enkelt är det.
Vill inte vakna på morronen.
Vill inte kliva upp och låtsas att allt är så jävla bra hela tiden.
Vill inte gråta på kvällarna för att jag känner mej så förbannat jävla ensam.
Vill inte kämpa mig igenom varenda jävla dag.
Vill inte vara så jävla trött hela tiden.
Orkar helt enkelt ingenting, önskar man kunde dra ett täcke över huvudet och ge fan i å komma fram på sisådär 10 år eller något.
Hatar mitt jävla kontrollbehov,
hatar mina stress problem,
hatar min panik ångest,
hatar min prestations ångest,
men mest av allt hatar jag mig själv.
Jag hatar det faktum att jag inte tar tag i problemen, att jag alltid söker en enkel lösning på allt.
Men samtidigt är jag så jävla rädd för att ta tag i alla problem, eftersom läkarna vill medicinera mig för stressen och jag slapp undan på ren jävla tur eftersom att de ansåg att eftersom det enbart är stress så kanske jag kan hantera det utan lugnande.
Om de vetat om all annan jävla skit som cirkulerar hade jag varit ständigt nerdrogad,....och då även ännu mer onormal.
Jag brukar säga att jag inte vill vara som andra, inte vill följa strömmen. Och det kanske jag inte vill.
Men jag vill inte heller ha alla dessa jävla problem som pekar ut mig så fruktansvärt mkt.
Dagen när mitt ledband gick av, eller natten kanske jag brode säga, så hade jag 2 stora panik ångest anfall.
Ena gick över efter en del fysisk smärta..men det andra....
Hade inte I kommit ut och letat efter mig vet jag faktiskt inte om jag suttit här idag. Kunde inte andas, tårarna bara rann, och det enda jag tänkte på var att jag ville bort, bort från allt jävla skit, bort from mig själv. Jag rev sönder mina egna armar, jag bet sönder skinnet, jag gjorde allt för att försöka få bort den psykiska plågan, och hade funderingar på att hoppa nerför ett stup som fanns i närheten...
Det var då I hittade mig...höll om mig, sa att allt skulle bli bra, att hon fanns där...
Och för en stund så trodde jag att kanske, kanske skulle det ordna sig...kanske skulle jag kunna slippa all press jag lägger på mig själv.
Men efter den dagen känns det inte som det brukar mellan mig och I...
Som om hon inte har tid längre, att jag inte längre hör till........ ¨
Får väl se vad som händer framöver...om det löser sig...eller om jag hittar en egen lösning.
Konserten var lätt bästa jag varit på, han är en otrolig live artist, nog för att han e jävligt bra på skiva också.
Sitter och lyssnar på en av låtarna som spelades på H's begravning (en av mina kusiner)
och känner att just nu är allting för jobbigt.
Livet, umgänget, kryckjävlarna, to.m hästarna.
Orkar inte mer och vill bara fly så långt de bara går.
Men se de går inte för man kommer inte särskilt långt på kryckor.
Känns som om jag glider ifrån de jag brukar umgås med sedan jag blev skadad...som om ja inte längre duger att umgås med...men vad vet jag. kanske är som jag inbillar mig eller så var de bara en ursäkt för dom.
VILL INTE MER!.
så enkelt är det.
Vill inte vakna på morronen.
Vill inte kliva upp och låtsas att allt är så jävla bra hela tiden.
Vill inte gråta på kvällarna för att jag känner mej så förbannat jävla ensam.
Vill inte kämpa mig igenom varenda jävla dag.
Vill inte vara så jävla trött hela tiden.
Orkar helt enkelt ingenting, önskar man kunde dra ett täcke över huvudet och ge fan i å komma fram på sisådär 10 år eller något.
Hatar mitt jävla kontrollbehov,
hatar mina stress problem,
hatar min panik ångest,
hatar min prestations ångest,
men mest av allt hatar jag mig själv.
Jag hatar det faktum att jag inte tar tag i problemen, att jag alltid söker en enkel lösning på allt.
Men samtidigt är jag så jävla rädd för att ta tag i alla problem, eftersom läkarna vill medicinera mig för stressen och jag slapp undan på ren jävla tur eftersom att de ansåg att eftersom det enbart är stress så kanske jag kan hantera det utan lugnande.
Om de vetat om all annan jävla skit som cirkulerar hade jag varit ständigt nerdrogad,....och då även ännu mer onormal.
Jag brukar säga att jag inte vill vara som andra, inte vill följa strömmen. Och det kanske jag inte vill.
Men jag vill inte heller ha alla dessa jävla problem som pekar ut mig så fruktansvärt mkt.
Dagen när mitt ledband gick av, eller natten kanske jag brode säga, så hade jag 2 stora panik ångest anfall.
Ena gick över efter en del fysisk smärta..men det andra....
Hade inte I kommit ut och letat efter mig vet jag faktiskt inte om jag suttit här idag. Kunde inte andas, tårarna bara rann, och det enda jag tänkte på var att jag ville bort, bort från allt jävla skit, bort from mig själv. Jag rev sönder mina egna armar, jag bet sönder skinnet, jag gjorde allt för att försöka få bort den psykiska plågan, och hade funderingar på att hoppa nerför ett stup som fanns i närheten...
Det var då I hittade mig...höll om mig, sa att allt skulle bli bra, att hon fanns där...
Och för en stund så trodde jag att kanske, kanske skulle det ordna sig...kanske skulle jag kunna slippa all press jag lägger på mig själv.
Men efter den dagen känns det inte som det brukar mellan mig och I...
Som om hon inte har tid längre, att jag inte längre hör till........ ¨
Får väl se vad som händer framöver...om det löser sig...eller om jag hittar en egen lösning.
Kommentarer
Trackback
