Kvällstid...
Kvällarna är alltid värst.
Då kommer alla tankar ochminnen man lyckats förtränga under dagensmygande och tar över.
Jag är en person man egentligen inte ska lämna ensam, då jag alltid kmr på något dumt att göra.
Slutade skära mig för över ett år sedan, men är duktig på att skada mig själv på andra sätt...sätt som inte syns.
Samtidigt som jag är en person man inte ska låta vara själv...så måste man låta mig vara ifred.
Att vara för mig själv, utan krav eller någon som bestämmer, det är det jag trivs bäst med.
Om någon envisas med att vara för nära när jag verkligen behöver vara ensam så exploderar jag.
Inte frivilligt, men ändå händer det varje gång.
Min självkontroll är helt enkelt inte lika bra längre.
Den har rasat i takt med att stressen, deprissionerna och prestationsångesten blivit värre och värre.
Och jag kan inte tycka synd om personen som råkar hamna i vägen för mitt utbrott, för i den stunden är jag så inne i mig själv så jag anser att dom får skylla sig själv, dom drev mig till det.
Jag märker att jagoftare och oftare flyr verkligheten, drömmer mig bort eller gömmermi i en text.
Allt för att slippa ta tag i mig själv, se vem jag blivit, allt för att slippa lämna rummet.
Mitt rum är min fristad, hit in kommer enbart jag och de få personer jag faktiskt tillåter att komma in.
Här kan jag gömma mig hur mycket som helst utan att någon vet om det.
Likadant om jag är ute hos hästarna. Dom dömer inte, de anklagar mig inte, de bara finns där, lyssnar och tröstar när jag som mest behöver det.
Det finns i dagsläget bara en person som jag kan stå ut med att träffa när jag är i behov av att vara ensam egentligen och det är I (väljer att inte skriva ut hela namnet) och det är för att jag veta tt hon förstår om jag är tjurig, förbannad eller allmänt irriterad. Hon förstår mig helt enkelt.
Humör: Nedstämd
Musik: David Archuleta - You´re the voice
Då kommer alla tankar ochminnen man lyckats förtränga under dagensmygande och tar över.
Jag är en person man egentligen inte ska lämna ensam, då jag alltid kmr på något dumt att göra.
Slutade skära mig för över ett år sedan, men är duktig på att skada mig själv på andra sätt...sätt som inte syns.
Samtidigt som jag är en person man inte ska låta vara själv...så måste man låta mig vara ifred.
Att vara för mig själv, utan krav eller någon som bestämmer, det är det jag trivs bäst med.
Om någon envisas med att vara för nära när jag verkligen behöver vara ensam så exploderar jag.
Inte frivilligt, men ändå händer det varje gång.
Min självkontroll är helt enkelt inte lika bra längre.
Den har rasat i takt med att stressen, deprissionerna och prestationsångesten blivit värre och värre.
Och jag kan inte tycka synd om personen som råkar hamna i vägen för mitt utbrott, för i den stunden är jag så inne i mig själv så jag anser att dom får skylla sig själv, dom drev mig till det.
Jag märker att jagoftare och oftare flyr verkligheten, drömmer mig bort eller gömmermi i en text.
Allt för att slippa ta tag i mig själv, se vem jag blivit, allt för att slippa lämna rummet.
Mitt rum är min fristad, hit in kommer enbart jag och de få personer jag faktiskt tillåter att komma in.
Här kan jag gömma mig hur mycket som helst utan att någon vet om det.
Likadant om jag är ute hos hästarna. Dom dömer inte, de anklagar mig inte, de bara finns där, lyssnar och tröstar när jag som mest behöver det.
Det finns i dagsläget bara en person som jag kan stå ut med att träffa när jag är i behov av att vara ensam egentligen och det är I (väljer att inte skriva ut hela namnet) och det är för att jag veta tt hon förstår om jag är tjurig, förbannad eller allmänt irriterad. Hon förstår mig helt enkelt.
Humör: Nedstämd
Musik: David Archuleta - You´re the voice
Kommentarer
Trackback
